För flera år sedan fick jag en kalldusch av min mormor. Vi pratade om framtiden och jag sa ganska deppigt att jag antagligen inte skulle kunna köpa ett hus på grund av bostadspriserna. Jag fick inte den förståelse jag väntat mig. I stället sa min mormor att man minsann på hennes tid och innan henne bott tio personer i ett litet rum och det gick alldeles fint det med.
Jag är otroligt glad att hon berättade det. Jag är överhuvud taget glad att jag pratat mycket med mina morföräldrar om deras liv. Och mina föräldrar. För då och då kommer det där uppvaknandet som mormor gav mig, över mig igen.
För så här är det. Mina föräldrar reste under sin barndom i princip ingenstans. De gick ganska sällan på bio när de var små. De hade ett enda par jeans och det ansågs fult att vara rik. De hjälpte till på gårdarna de kom ifrån. Läsk var en lyxvara som man väldigt sällan fick. Det var något stort. Inget man slurpar i sig i flera liter framför tv:n varje helg. Eller mer.
Idag är det sannerligen tvärt om. Man pratar om fattiga barn i Sverige - barn som inte får gå på bio eller inte kan resa någonstans under sommaren. Missförstå mig inte, jag känner för dessa barn för att de stämplas som fattiga och säkert får ta en del skit för det. Men jag kan inte se att det är pengarna som är problemet, utan attityden.
Idag är det jävligt fint att ha pengar. Man skryter gärna med sina märkeskläder i sina bloggar, man anses nästan dålig om man inte reser, man festar som om det inte fanns någon morgondag och sen gnäller man när man inte har pengar att shoppa ännu mer för. Buhu.
Jag hör hela tiden att studenter har för lite pengar. Alla studenter jag känner har dock råd med mat och annat nödvändigt egentligen. Men de festar/ shoppar upp pengarna i början och gnäller sen på sin ekonomi i slutet av månaden. Är det fattigdom?
Jag är ingen stor fan av klasskillnader. Och jag vill inte ignorera de orättvisor som finns genom säga att fattiga barn klarar sig bra och att man ska skita i dem. Det jag i stället vill säga är att det kanske är dags att sluta titta med beundrande ögon på de som har pengar och leva efter deras värden. Kanske borde man i stället ifrågasätta deras livstil. Personligen är jag sjukt trött på att läsa bloggar om shopping, långa festnätter, märkesskor och otaliga resor till hela världen. Aldrig en reflektion om någonting annat, om att någon kanske kunde ha det sämre än en själv, om miljön eller om vad som helst som egentligen inte handlar om en själv och ens lyx. Bara flärd och glamour och titta vad jag köpt och nu har jag rest dit och sen ska jag resa dit.
Jag vet, jag har fastnat i det där själv så kritiken är också riktad mot mig. Jag gillar kläder, inget att hymla med, jag festar ibland och även om jag inte reser kring världen så reste jag ju åtminstone till Dalarna. Jag kommer att fortsätta att blogga om det också. Men det ska INTE bli det enda. För jag diskuterar mer politik, miljö, psykologi, filosofi, religion, samhällsproblem, konst, feminism, djurrättsfrågor än vad jag någonsin diskuterar kläder, rosévin och lösögonfransar.
För övrigt måste jag också säga att ibland är jag lite ledsen för att vi som läser min blogg är så fina. För jag har en känsla av att det inte är er jag borde skriva detta till egentligen. Snarare kanske Kissies läsare. Men alla kan vi behöva ett uppvaknande ibland, eller hur? Tack mormor förresten!
Translation: About how much I hate that we admire money so much. A lot, in case you wonder.
