En gång för ungefär fem år sedan då jag mådde väldigt dåligt och hela tillvaron verkade rasa ihop under mig blev jag lovad av en person att man kan förändras. Sedan dess har jag tvivlat på det många gånger. Och det gör jag fortfarande ganska ofta. För det händer att jag hela tiden försöker förändras på fel sätt. Jag kastar mig in i en förändring med ångesten stående upp i halsen för att jag äcklas av mig själv. "Jag måste bli smal", tänker jag och panikar in i självförakt och stenhård kontroll igen.
Men det går aldrig. Så klart. För förändringar som grundar sig på hat kan bara gå åt ett håll. De blir destruktiva och de spricker. För man orkar inte leva under så mycket hat. Man orkar inte och till slut finns bara trötthet kvar och man ger upp.
På senare tid har jag funderat en massa på det här med att förändras. För det vill jag. På många sätt. En ytligare sak är att jag vill börja träna. Tidigare har jag nog aldrig gjort det balanserat - antingen har jag tränat i panik för att jag var så hemsk. Eller bara förnekat allt och inte tränat alls.
Denna gång tänkte jag att jag skulle börja träna utan panik. Men då är det ganska svårt för självhat är en ganska bra drivkraft när det gäller att komma igång. Jag har inte alls varit motiverad och det kändes bara svårt.
Därför tänkte jag att jag skulle börja helt galet långsamt så att det inte ens hann bli svårt. Så jag började med att byta om till träningskläder. Inte så svårt. Sen tränade jag i bara långsamt i tio minuter i veckan ganska länge. Inte heller så svårt. Jag struntade i hur mycket nytta träningen gjorde för min pigghet och för min hälsa (för tio minuter i veckan gör inte så mycket) - utan satsade bara på att vänja mig vid att träna. Inget mer. Ingen panik, inget jävlar anamma - bara långsamt försöka.
Sen ökade jag hela tiden långsamt och hade som mål att det inte fick kännas alldeles för svårt utan överkomligt. Och nu tränar jag faktiskt 2-3 gånger i veckan i en halvtimme i lagom tempo. Fler gånger än så får blir det inte men jag tänker försöka öka intensitet och tid lite till. Men långsamt. Hade jag börjat så här hade jag nog inte kommit långt.
Så nu tror jag faktiskt på att man kan förändras, på de flesta sätt. Jag tror att man kan bli av med sin låga självkänsla eller destruktiva tankar. Men för mig del så går det nog bara så länge det sker i snigelfart, med små myrsteg i taget. Och massor av misstag och felsteg måste också vara tillåtna.
Translation: About how to change ine self. For me - it has to happen very slowly and include misstakes.
