Det var tidig morgon och jag skulle hem från ett vintertrött Stockholm. Jag satt i tunnelbanevagnen mitt emot en man med blanka skor. På andra sidan gången satt en äldre man med smutsiga kläder och trasiga skor med en chipspåse i händerna. Han pratade med sig själv och skakade påsen. "Sluta fota mig", skrek han. Mannen med de blanka skorna himlade med ögonen. Mitt hjärta sjönk i bröstet och min än så länge neutrala morgon kändes plötsligt tung och ogenomtränglig.
Men på nästa stopp klev en ung mamma och en liten flicka på. Utan minsta tvekan i blicken satte sig mamman mitt emot mannen som hastigt tittade upp. "Mamma, jag vill också ha chips" sa flickan och kröp upp i sätet bredvid. Mannen sträckte fram chipspåsen mot flickan och fortfarande syntes ingen tvekan i mammans blick. Hon bara frågade mannen om det säkert var okej och sa sen tack med en värme som nådde ända bort till mig.
Vi är så rädda för de som har det svårt. När någon lider vänder vi bort blicken och det hugger till hårt i våra bröst. För vi bryr oss ju. Det gör ju så ont att se tiggaren sitta mitt i vintern i timmar utanför affären med händerna utsträckta och ursäktande blick. Det gör ont att se tröttheten i Haitibornas ögon sen hela deras värld jämnats med marken. Och vi försöker kanske tro att det ska finnas någon mening med lidandet och att det ska komma något bra ur det, men det är så stort att vi egentligen sedan länge förstått att om Gud finns så gråter han mest hela tiden.
Vårt medlidande öppnar portar i vårt inre och släpper in våra kärlekar och våra bästa vänner. Men det följer också med saker vi aldrig någonsin kommer att orka bära på. Vi kan inte bara en hel världs lidande. Jag tror inte att vi måste det heller. Vi behöver inte se alla inslag om Haiti eller föreställa oss hur det känns att vara den där tiggaren. Jag har tillåtit mig själv att inte bära allt lidande, för jag har faktiskt mer än nog av mitt eget. Ända sen jag slutade med det har det varit lättare att göra något. Jag möter tiggarnas blick och jag ler och ger dem en peng om jag bär någon med mig. Jag vill inte vara ett av de ansikten som för att skydda sig vänder bort blicken. Istället tillåter jag mig själv att inte gå sönder och då blir det mycket lättare.
Samma sak med Haiti. Jag stänger av tv: n när de visar bilder därifrån och så tar jag mobilen och skickar pengar istället. Jag orkar inte lidandet - jag vill få ha min dyrbara och ganska sällsynta glädje i fred. Genom att få ha det orkar jag göra saker i stället.
Så låt inte alla hemska jordbävningsbilder på tv skaka sönder er, skydda er själv och ta hand om den lycka ni fått. Sms:a istället AKUT till 72900 så skänker ni 50 kr till Röda Korsets räddningsinsatser på Haiti.
Translation: I don't have google translator on my boyfriends computer (which is my only computer right now) and I don't have the energy to translate everything right now. But i will. It's about suffering and Haiti. I've stopped to suffer for other people, I've got enough pain of my own. Insted I find the streinth to do things for the suffering.