Jag vaknade av mig själv idag klockan sju och var hur vaken som helst. Hoppas verkligen att det betyder att jag håller på att bli morgonpigg igen. Det var jag innan men av någon anledning har jag varit väldigt undulat på morgonen det senaste året. (Undulat är motsatsen till överpigg enligt en dyslektisk rolig vän.)
*Men till de där tankarna och teorierna om kreativitet nu:
:- I Margaret Atwoods "Att förhandla med de döda" som handlar om skrivande menar hon att kreativitet, eller skapandet har med dödsrädsla att göra. Dödsrädsla - alltså rädslan för att försvinna eller rädslan för det okända, inte så mycket rädslan för att man ska dö (många tror ju till exempel på att livet fortsätter) gör att man skapar saker som stannar kvar efter att man dött, som är beständigt. När jag läste boken var jag först lite skeptisk, det lät lite långsökt tyckte jag nog. Men nu tror jag faktiskt att det är så. Jag var väldigt rädd för döden när jag var mindre och låg ofta uppe på natten och grät över det obegripliga att jag en dag inte skulle finnas. Jag såg mig själv hänga ute i en rymd utan stjärnor, totalt mörker och tysnad i evighet. Jag är fortfarande rädd. Vilket leder till tanken om:
*- Konstnären och lidandet! Såg en intervju med sångaren i Red Hot Chili Peppers i samband med hans självbiografi där han sa att medan hans bandmedlemmar under ungdomen lärde sig sina instrument gjorde han vad alla låtskrivare och konstnärer gör - han led. Och jodå jag tror att kreativitet föds till viss del ur lidande och ångest. Men jag tror också att lidande och ångest är en naturlig del av våra liv. Idag verkar det som att vi tycker att negativa känslor är så onaturligt och sjukt så att vi behöver sätta en diagnos på dem. Men jag tror att till exempel en mild depression är ett naturligt försvar mot att man inte lyssnar på kroppen och på sitt inre.
*
- Kreativitet har ett visst inslag av destruktivitet. Till exempel destruktiviteten i att sätta ett streck på ett alldeles vitt papper, att förstöra den ytan. I mitt fall har definitivt skapandet varit en konstruktiv destruktivitet. Hade jag inte haft det så hade jag varit destruktiv på något annat sätt. Definitivt.
*- Mycket skapande kräver idioti. Som till exempel att skriva romaner, vilket är vad jag vill och gjort (fast inte färdigt. Suck.) Det krävs att man är orealistisk och tänker att "Äh de här fyra hundra sidorna har jag färdiga på två månader. Det kommer inte att bli så mycket jobb. Dessutom kommer det att bli så bra att jag får Nobelpriset - för en enda bok. Hurra!" Annars orkar man inte.
*- Kreativitet föder kreativitet. Det tror jag stenhårt på. Ju mer desto bättre. Jag tror därför inte att vi har en viss mängd kreativitet som vi sen förbrukar. Går man på en konstutställning blir man inspirerad att skriva, i och med att man är inne i den kreativa när man skriver fortsätter man sen att fotografera när man är ute. Jag tror att för de som skapar mycket så är kreativiteten en livstil och faktiskt något man lär sig.
*- Man kan utveckla och ändra sin kreativitet. Många blir bara inspirerade att skapa på kvällen/natten. Det tror jag beror på att kraven på oss sjunker då - den är ingen som förväntar sig att du ska städa hela lägenheten vid midnatt. Jag tror dock att man kan "ställa in sig" på att vara kreativ på andra tider på dygnet, bara man tar sig tid tillåter sig.
*- Kreativitet är en pendling mellan djupaste kaos och strängaste ordning. Oh yes! Man befinner sig i den kreativa fasen då tankar och idéer flyger omkring, krockar med varandra, ständigt ändrar form, försvinner och uppstår. Sen omsätter man det på en tavla med en pensel som ordningsamt sätter blå färg där blå färg ska vara.
*- Det är bra att ha många former för sitt skapande. Det är sant i mitt fall och i hos de människor jag känner som är som mest kreativa - de målar, fotograferar, skriver dikter, noveller, romaner, spelar musik, syr eller skapar filmer. Det bästa med att göra flera saker är att man kan köra fast i en form. Jag är just nu hårt fastkörd i skrivandet på grund av prestationsångest och rädsla för att misslyckas. (När man skrivit två och ett halvt misslyckat romanutkast blir man trött och rädd. Mycket jobb.) Men jag syr i stället.
*- Horror vakui - skräcken för tomrummet. Nog en del av den där dödsrädslan omsatt i praktiken. Vårt behov av att fylla. Man har funnit till exempel att små barn och schimpanser gärna vill täcka HELA pappret - där får inte finnas någon tom yta kvar.
*- Skapande är precis som allt annat något man lär sig. Blir lite irriterad när människor säger "Åhhh, jag skulle också vilja kunna måla!" De flesta verkar tro att målande/skrivande osv är en talang som man bara har. Det tror jag i de allra flesta fall är helt fel. Det är något man lär sig genom att öva, öva och öva, så in i helvetes öva!
*- Man kommer längre för att man satsar. Lite samma sak som övandet, eller kanske en mer eller mindre nödvändig del för övandet. Ska man skriva och om det är ens dröm kanske man inte hinner fika med någon varje dag, festa varje helg eller städa lägenheten när den ser ut som skit. Och i stället för att åka till Asien kanske man kan gå ett år på skrivarlinje på folkhögskola. Det handlar om vad man vill, men det man vill kommer att kräva uppoffringar - är man beredd på det?
*- Bara börja. Jag måste sätta mig ner när jag skriver och bara börja, UTAN att tänka för mycket, peta för mycket. Det handlar bara om att komma in i ett flöde och det behöver inte vara perfekt eller ens bra. Det kan man ändra på sen.
*- Att umgås med andra kreativa människor och prata om sitt skapande. Jag vet att många författare inte gärna diskuterar det som de gör för att de då kommer ur det blir störda. För mig är det dock bara positivt att bolla idéer med någon, men bara med rätt person (dvs Lisbet. Tack.)
*Har så klart fler tankar och kommer säkert på viktiga saker som jag glömt. Men detta får duga så länge. Ha en bra dag alla!
*
(Det här mina vänner är en mycket kreativ man (Jonathan Safran Foer):)
Efter:
Ska testa att häfta fast ett utklippt tygstycke på något som här nedan:
Jag är dock relativt säger på att den inte skulle sitta så fint på mig. Men kanske syr jag en egen variant om jag kan och får tid. Det borde inte vara så svårt. Eller?
Det målades en del på armar och andra kropssdelar: 
Fina flickor (skrivarstuga ja!): 
Min fina snusmumrik:
Vackraste vinnamnet hade Allesverloren - allt förlorat. Det är så romantiskt så att det får bli min favorit.
Till detta:
Sen nålade hon fast tyget i resåren. Hon började nåla i mitten, i sidorna och sen mellan nålarna tills hon tyckte att det räckte. Vår hjälte valde sen att vika tyget i en riktning: 
Hon strök sedan hela kjorteln väl medveten om att hon borde ha gjort det från början. Sen nålade hon, provade nålade, provade. Hon ville inte visa rumpan i sin kjol när hon böjde sig ner. Sen till slut sydde hon kanten och kjolen blev klar:
Jag skaffade en liten mindre kortlek, limmade ihop några kort två och två för att få lite stadga, gjorde hål med hålslagare (prova först på några andra kort så att du lätt får hålet i mitten) och satte sedan på grejerna som man hänger i öronen som kommer från ett par gamla örhängen. Men såna finns att köpa. Väldigt lätt!
Hur lätt som helst. Man klipper bara rakt över benet (inte längs med) och drar upp. Det var ändå hål på dessa och ofta har man några där det gått en maska. Jag sydde sen ihop hålet med det blir en rand som ni kanske ser. Tycker inte att det gör något i alla fall.
